1850-tal i knivsmedjan

Närmast kameran Österberg invid större Norenius. När man lägger de båda knivarna jämnsides är skillnaden i storlek slående men det finns även mycket gemensamma drag. Båda har åtta verktyg och räfflade backar som gjorts i ett stycke med yttre skollan.

Knivtillverkningen skulle i industrialismens tidevarv rationaliseras och standardiseras. Men vid 1800-talets mitt hade man fortfarande ingen aning om vad som väntade. Skråväsendet hade nyligen upphävts, men det var på pappret – i knivsmedjan levde gamla synsätt och traditioner kvar på ännu obestämd tid. Det mesta gjordes för hand med ålderdomliga verktyg även om vattenkraft användes vid stadens sliphus. Gesällerna både arbetade och sov i mästers verkstadskammare. Vardagen där präglades av stampat jordgolv, sill till frukost, vattgröt till kvällsmat, arbete mellan 06.00 – 20.00. De första ångmaskinerna skulle komma till stan i slutet av 1860-talet. Först på 1870-talet skulle el börja användas så smått för belysning efter mörkrets inbrott, ångmaskinerna gjorde detta möjligt. Vem kunde på 1850-talet ana att förändringens vindar skulle komma slag i slag? Var sak tog ännu sin tid, ingen skilde på arbete och fritid. Ingen möda sparades när det kom till kvalitet och utförande i knivsmedjan – allt hängde ju på smidesvarornas namn och ryckte. Arbetskraften var billig och kunderna få och kräsna. Vid stormvarning gick dock supflaggan i topp, man tog sig frimåndagar så att huvudet fick återhämta sig efter helgens supande. Det är i den miljön Norenius blir lärling hos L. G. Österberg. Mäster Österberg, som belönats av Fristadens styrelse för flit och berömligt uppförande, var strävsam och av den mer skötsamma sorten. Säkert en kontrast för unge Norenius som kom från andra omständigheter, det finns protokoll bevarade om hans faders leverne och dryckenskap. När Norenius  blev sin egen stämplade han sina knivar L. A. Norenjus, i texten nedan används dock samma stavning som i kyrkböckerna.

Lars August Norenius (1821-1893) kom som 13-åring att bli lärling hos den 18 år äldre L. G. Österberg (1803-1864). Norenius stannade hos L. G. Österberg 1834-1838. Av bevarade dokument verkar det som att en händelse inträffade som gjorde att Norenius hastigt lämnade Österberg för att under en period vara lärling hos knivsmeden Anders Nordvall samt sedan hos knivsmeden Carl Fredric Toll.  Norenius skulle dock återvända till L. G. Österberg åren1846-1850. Under 1850-talet stabiliseras ekonomin i Sverige, den nya tiden gläntar på dörren, det blir lättare att få avsättning för smidesvaror och antalet knivsmeder ökar i Eskilstuna. Nu öppnar Norenius, vid 29 års ålder, en egen knivsmedja. I mångt och mycket skulle Norenius använda den kunskap han förvärvat som lärling hos Österberg, Nordvall samt Toll, men det skulle visa sig att Norenius ville gå sina egna vägar – han tänkte stort. För även om Norenius också gjorde mindre verktygsknivar, en jaktdolk finns också bevarad, så är det de stora verktygsknivarna, med en längd av 14-15 cm (hopfälld) samt en vikt på tre-fyra hekto, som skulle bli det som gjorde honom hågkommen i eftervärlden. L. A. Norenius arbetade troligen helt på egen hand i sin verkstad. Hans tid som egen knivsmed i Eskilstuna sträcker sig endast från1850 till 1859; varefter han avflyttade till St. Illian i Västerås kommun. Det är oklart om Norenius någonsin gjorde några knivar efter flytten från Eskilstuna. Så här mer än 150 år senare framstår Norenius som lite av ett missförstått geni, det var nog inte helt lätt för honom att få avsättning för verktygsknivar av så gigantiska mått. Tillverkningen måste också ha varit både tidsödande och kostsam samt krävt mycket material. Det var troligen så att han fick göra alla arbetsmoment helt själv – då han var ensam i sin viktklass gick det nog inte att köpa in några delar från underentreprenörer. Marknaden torde ha blivit mättad på denna typ av knivar då Norenius inte fick några efterföljare. Låt mig dock anta att hantverkare och smeder insåg Norenius storhet; L. G. Österbergs sonson, C. V. Österberg Junior, skänkte en stor Noreniuskniv till Eskilstuna Museum 1935. Många knivar hamnade säkert i verktygslådor och fick utstå nog så omild behandling. De knivar som ännu finns bevarade bör dock ha funnit sin trygga hamn hos samlare. En Noreniuskniv i samlingen skänker perspektiv över både tid, storlek och utförande.

Länk till ännu en artikel om Norenius.

Länk till artikel om tillverkningen.