Åderlåtare

Bruket av åderlåtning har varit känt i över 2.500 år, men sannolikt startade användningen ännu tidigare. Åderlåtning ansågs i flertalet kulturer med säkerhet kunna bota så gott som samtliga sjukdomar hos både människor och djur. Den medicinska teorin bakom åderlåtning var att kroppsvätskorna skulle balanseras (blod, slem, gul galla och svart galla). När teorin om de fyra kroppsvätskorna motbevisats fortsatte likväl läkarna att praktisera åderlåtning. Det skulle dröja ända fram till 1850-talet då en rad medicinska genombrott successivt fick läkarna på andra tankar. Den felbehandling som antas ha bringat flest människor om livet såg sitt slut. Enstaka läkare höll dock fast vid åderlåtning ända in i 1900-talets första år.

Åderlåtare och iglar användes vanligen. Under 1800-talet utvecklades koppsnäpparen, en liten dosa som invändigt rymde ett urverk, den skar inte lika djup och gav mindre ärr men ska ha varit lika smärtsam. Precis som tidigare var kriteriet för tillräcklig åderlåtning att patienten skulle svimma innan åderlåtningen ansågs fullbordad.

Åderlåtare förvarades ofta i speciella askar.

Mindre åderlåtare. Avsedd för åderlåtning på människor.

Större åderlåtare avsedd för åderlåtning av hästar och boskap.

Liten samt större åderlåtare i mässing ovanpå originalkartonger.

Hästskötarkniv med tre åderlåtare. Skaft i elfenben, tillverkad Eskilstuna av Lars Gustaf Österberg (1803-1864).

cc

Åter till ”Bland rakknivar…”