Tänker här inte med ett ord beröra pandemin, det räcker med vad andra skriver, utan gör istället några nedslag i mitt knivsamlarår. Det viktigaste först – arbetsredskap:
Pool gör underverk när man gör rent knivar. Jag köper Pool från Cervera som under 2020 börjat ha det på plats i min butik. Tidigare fick jag beställa från hemsidan och hämta hos Cervera och slapp då betala frakt. Svårare är det tyvärr numera att finna en anständig lupp bland alla nymodigheter. Dock gjorde jag i år slag i saken och köpte från Sargenta, leverantör för guldsmeder etc., två riktigt fina luppar i olika styrka. Man kan köpa grejer av Sargenta utan att vara företagskund. Luppen är en ovärderlig hjälp när man granskar stämplar och material i skaften.
Fickknivarnas blad kan ibland vara svåra att få upp. Glasspinnar som man format enligt bilden underlättar. En liten droppe vapenfett i skarven mellan blad och fjäder brukar göra gott. Var dock försiktig med oljan om kniven har horn- eller elfenbenskaft.
Halvt dussin färggranna fruktknivar från Iisakki Järvenpää blev också ett auktionsfynd år 2020. Lådan är inte en originalkartong utan avsedd för cigariller; den passar dock så bra för förvaring av dessa knivar från fyrtiotalet att knivarna till slut kom att stanna i min samling. Även om man som samlare gör klokt i att specialisera sig menar jag att så kallat eklektisk samlande, där man blandar lite olika stilar genom att sovra ut sånt man gillar, kan vidga vyerna och berika samlingen.
Under 2020 började jag söka i Riksarkivet efter uppgifter om knivsmeder.
Alla knivar måste ju inte vara stora och påkostade. Under hösten fann jag denna lilla J. W. Lennberg (1834-1913) verksamhetsperiod: 1860-1905.
Arne Marmér skriver gripande om Lennbergs sorgliga levnadsslut, men också om hur han i sin krafts dagar haft 29 lärlingar, gesäller, arbetare och pigor boende på gården. Vad jag fastnar för är stämpeln i form av en bladrosett, väldigt lik en annan knivsmeds stämpel J. A. Eilitz. Eilitz hade ju även han en karriär som slutade hastigt.
2020 var också året då jag fick fatt i ett större antal knivsidor vilka aldrig monterats. En säljare från Eskilstuna hade lagt ut dem på Tradera, de låg i en plastpåse inuti en tom sockerbitspaket. Fick en känsla av att tiden plötsligt stannat nån gång på 1950-talet…
Vid slutet av året fick min hästskötarkniv från Hedengran & Son med lite andra knivar en presentation i tidningen Företagshistoria (nr fyra 2020). Tidningen gjorde en mycket läsvärd artikel med rubriken Jakten på en svensk armékniv.
Min i övrigt så försiktiga vandring längs fickknivarnas väg fick ett sidospår då jag en dag från ett auktionsverk ropade in en större post knivar i vilken en dolk stämplad av J. L. Lindroth, Stockholm, ingick. Hade (såklart) tänkt sälja den men kom på andra tankar efter att ha känt det distinkta klicket då dolken dras ur skidan. Jag söker fortfarande uppgifter om vem Lindroth var samt när han levde. Som om det inte var nog kunde jag inte motstå en dolk med skaft i metall…Hade såklart sett en liknade dolk från Pontus Holmberg på Stadsmuseet i E-tuna – men aldrig tidigare nån sådan kniv på marknaden.
2020 var för mig även ett år då jag på allvar började intressera mig för rakknivar. Med lite hjälp fick jag ordning på hur det var med SSA.
Samlar man enträget får man till slut fatt i samma typnummer men i olika material, nedan två nr 4 från C.V. Österberg. Av den blommiga duken samt det starka ljuset att döma togs bilden en sommardag år 2020.
Slutligen en bild på den finaste kniven i min samling, detta då jag fått den som gåva av en samlarvän som själv tillverkat den. Notera skaftet i obehandlad björknäver vilken INTE lackats – skaftet har tack vare detta ett oöverträffat grepp.
Med önskan om ett Gott Nytt År!
från eskilstunaknivar.se