Historia

Bild ur boken ”Eskilstuna en svensk industristad med anor” tryckt 1939 i Eskilstuna vid Öberg och sons boktryckeri.

 

Eskilstuna står det som bekant stämplat på knivarna. Det var den engelske munken Eskil som fick ge namn åt staden. Enligt legenden dräptes han under en mindre lyckad missionsresa till stora blotet i Strängnäs, för att sedan begravas i Tuna som efter honom fick namnet Eskilstuna.

Under 1100-talet byggde Johanniterorden ett kloster öster om Eskilstunaån, vid reformationen lade Gustav Vasa beslag på klostret. Läget gjorde att konungen hade vissa planer för klostret. Läs mer om förvandlingen till ett pampigt Vasaslott som skulle etsas på fickknivar.

Naturliga förutsättningar i form av vattenkraft, kolmilor och närheten till Bergslagen gjorde att Carl X Gustav år 1654 erbjöd livländaren Reinhold Rademacher(1608-1668) mycket generösa villkor för att komma till Sverige och driva en manufakturanläggning i just Eskilstuna. Reinhold Rademacher kan ha varit holländare från början, man vet inte så noga men det är fastställt att hans maka var holländska. Det gick  bättre för honom än för munken Eskil men så förde Rademacher och hans ”Zitterske smeder” också med sig smidets evangelium till Eskilstuna.

Reinhold Rademacher där han blickar ut över Stadshusets fullmäktigesal.

Vart tog då kungen vägen? Jo han befann sig 1657 i krig med Polen och Ryssland, som om inte det var illa nog passar Danmark på att anfalla Sverige just då. Kung Bore visar sig dock stå på de svenskes sida, isen blir så stark att den bär kungen (som inte var nån lättviktare med 136 cm i midjemått) och hela hans arme över Lilla Bält i januari 1658 och senare Stora Bält i februari samma vinter. Carl X hade bestämt sig för att lära danskarna en läxa. När så Köpenhamn hotas av svenska trupper blir det plötsligt lättare att komma till tals med danskarna. Danmark tvingas avstå Skåne, Blekinge, Halland, Bohulslän samt därutöver några ytterligare landområden. Sånt måste ju självklart firas med en ny stad, kan man tänka sig att kungen sa för sig själv. I ett brev skrev han hur som helst att staden skulle heta Carl Gustafs stad, (vad annars…). Att Eskilstuna redan låg på nästan exakt samma ställe tyckets inte bekymra majestätet. Han var var dock inte knusslig när det kom till utdelande av privilegiebrev. Så kom det sig att Eskilstuna och Carl Gustafs stad 1659 fick var sina stadsprivilegier. (Den formella föreningen av de båda städerna skulle låta vänta på sig ända till 1833.) En förteckning från 1662 avslöjar att det då fanns sju stycken knivsmeder i Carl Gustafs stad.

1771 grundades Fristaden, genom ett riksdagsbeslut, där smederna befriades från skråtvång och tullavgifter. Smederna ökar genast i antal, en av dem var fällknivsbladsmeden med det vackert klingande namnet Gustaf Leyonhierta. En tysk resenär, C. G. Kütter, som besökte fristaden vid 1700-talets slut skriver ”I själva verket är orten full av verkstäder, och man tillverkar det mesta som kan göras av järn”. Välståndet verkar ha kommit i vart fall vissa till del, till exempel så hade knivsmeden Peter Hjorth vid sin död 1811:
– sex olika vagnar och kärror,
– 2 st hästar,
– 2 st kor,
– får,
– grisar.
Fristaden kom att bli ett drivhus för företagsamheten under många år.

När sedan Söderhamns gevärsfaktori skulle flyttas till en säkrare plats inåt landet för att undgå ryssarnas härjningar längs med Östersjökusten så föll valet på Eskilstuna. Gevärsfaktoriet skulle komma att bidra i hög grad till industristadens utveckling.
(Det mycket sevärda Eskilstuna Museum är i dag inrymt i Gevärsfaktoriets lokaler.)

Under 1800-talet växte knivtillverkningen succesivt i omfång. Inte minst viktigt i sammanhanget var törsten. Kork var inget nytt, men öl tappades från ektunnor till tennstop. När så bryggerinäringen vid mitten av 1880-talet övergick till den standardiserade knoppflaskan blev den som inte ville gå törstig genom livet tvungen att ha en korkskruv i fickan. Knoppflaskan med sin lilla kork var i allmännt bruk fram till 1930-talets början. De med krokskruv bestyckade fickknivarna skulle snart bli var mans egendom. Ryssland, Australien, Afrika, Asien, Europa och Amerika var viktiga exportmarknader för Eskilstunaknivar. Det skulle ta tid innan Amerika fick igång en inhemsk produktion av knivar. Det räcker att ta en titt på ebay.com så ser man hur oerhört mycket Eskilstunaknivar som gick på export till Amerika. Så har vi givetvis emigrantknivarna eller som det officiella namnet var ”konsttäljknifvar”. Vid ett tillfälle fick knivfabrikör Johan Engström, i Eskilstuna, en order på 3 000 dussin konsttäljknivar av Mr Zinn från New York City.

 

C. O. Ryds sjömanskniv

Eskilstunastämpeln kom efterhand att bli ett varumärke för alla de produkter som lämnade Eskilstuna, ett varumärke som stod för kvalitet, design och funktionalitet långt utöver det vanliga.

Mindre Österberg samt större Norenius – båda från 1850-tal

Likaså stod de svenska knivfabrikörerna för säkra leveranser i en för övrigt under stundom orolig omvärld. Under efterkrigstiden förändrades förutsättningarna för såväl hantverk som industri i Sverige. Knivtillverkningen som var förhållandevis småskalig och hantverksbetonad fick allt svårare att försvara sin plats i en hårdnande världshandel.

Idag återstår, vid sidan av enmansföretagaren Jan-Peter Hammar, blott EKA (från början Hadar Hallströms Knivfabriks AB) av alla de knivföretag som en gång sett dagens ljus i Eskilstuna. Men så har också EKA fått leverera knivar till presidenter.

Photo by Stig Öquist

Photo by Stig Öquist