Tillverkningen

Jag hade vid ett av mina besök vid Eskilstuna biblioteks forskarrum turen att träffa på en uppteckning från en intervju med Carl Viktor Österberg (1861-1949). Intervjun som upptecknades av Brynolf Hellner skedde år 1940, då C. V. Österberg var 79 år. C.V. Österberg hade då ett långt liv som knivsmed/knivfabrikör av tredje generationen bakom sig. För att skilja C.V. Österberg från fadern med samma namn talar man om C.V. Österberg Senior och C.V. Österberg Junior. Stämplarna, som är vackert bågformade, skiljer sig åt på så vis att Senior har en stjälk med en bladrosett i centrum av sin stämpel. Någon enstaka gång kan man även se knivar med stämpeln:
CVÖ. J.OR.

Eskilstuna Stadsmuseum. Foto: Torbjörn Eriksson.
Kniv stämplad av Carl Viktor Österberg Senior. Eskilstuna Stadsmuseum. Foto: Torbjörn Eriksson.

Farfar startade familjeföretaget 1824, hans namn var Lars Gustaf Österberg (1803-1864). Vid sekelskiftet bedrevs arbetet i enkla lokaler, med jordgolv, och med endast ett fåtal maskiner. En enklare press för formning av bladen och en handborrmaskin inskaffades under 1890-talet. Elektricitet installerades  inte förrän på slutet av 1930-talet. Vid sekelskiftet hade Österberg 8-9 smidesarbetare samt 2 slipare, de senare inhyrda i ett av stadens gamla sliphus.

Tillverkningen av fickknivar beskriver C.V. Österberg såhär

Arbetsdagen varade mellan 06.00 – 20.00.
Hårt arbete men det fanns även tid för måltider:

  • Möjligen kaffe på morgonen
  • Frukost kl 8.00, bestående av sill och potatis eller dylikt
  • Middag mellan 13.00-14.00, den stora måltiden med kött
  • Aftonvard kl 18.00, kalvkaka eller smörgås
  • Kl 20.00, vattgröt och mjölk.

I äldre tider bodde lärpojkar och gesäller hos mästarna där de hade maten. Vanligen bodde alla i verkstadskammaren. Detta var det dock slut på då Österberg började. Arbetarna kallades dock alltjämt för gesäller, vandrade icke men tog sig fridagar och gick och söp.
Lärkontrakten löpte på fem á sex år. Vanligen funnes ett par tre pojkar på verkstaden. Pojkarna bar vatten och ved till köket och fick blåsa bälgen och slägga åt gesällerna då stålet skulle sträckas. En pojke som vågade lägga ned släggan fick stryk, dock icke mästarsonen, som ej heller behövde gå i ärenden åt gesällerna. I 1787 års Kungörelse samt reglemente för Fristadsinrättningen i Eskilstuna beskrivs att ”Mästaren må med skälig husaga näpsa Lärling, då han thet förtienar”. Gesäll-livet upphörde i början av 1900-talet.

De olika momenten vid tillverkning av fickknivar

1. Bladen tillverkas av stål i stänger

  • Stången värmes och smides ut på städet till blad, varvid först den flata delen av städet användes och sedan sätten, emot vilken eggen formas.
  • Då bladet är färdigsmitt, hugges det av mot avskrotaren på städet (huggtanden) och får falla ned på golvet eller kubben, varefter nästa blad smides på samma stång.
  • Varje blad smides med endast en uppvärmning.
  • Efter smidningen glödgas bladen för att bli mer lättarbetade, vilket tillgår så, att man i ässjan gör en ram av tegelstenar, fyller den med träkol, lägger dit bladen och så blåser man på för fullt med bälgen för att få högsta möjliga värme.
  • En viktig detalj är kallhamringen, vilken följer efter glödgningen. Den sker mot flata städet och har till uppgift att få stålet fast.
  • Bladet utformas sedan, från och med 1890-talet, i en skruvpress. Tidigare skedde detta för hand vid städet.
  • Bladet förses med hål och nageltag.
  • Slutligen filas bladet och får sin slutliga form.

2. Fjädrarna

Varje knivmodell har sina noga utmätta fjädrar. De pressas 1940 direkt ur plåten i skruvpressen, men tidigare smiddes de ut till lämplig tjocklek och efter glödningen hamrades de efter en tolk (mått). Fjädrarna måste filas med yttersta omsorg för att knivens hopsättningsmekanism ska fungera jämt och
mjukt överallt.

  • Stålplåten kallhamras före pressning
  • Fjädrarna pressas direkt ur plåten i skruvpressen. ”Dynan” är underlaget, i vilken ”huggaren” passas in.
  • Efter pressningen filas ämnena upp enligt modellen, bonas och härdas.

3. Mellanskollorna

  • Mellanskollorna, d.v.s. de metallskivor, som närmast omgiva knivbladen, stansas av nysilver eller mässingsplåt, filas till och förses med hål.

4. Backarna

  • Backarna eller beslagen pressas ur plåten och därmed blir de något skålformiga så att det blir ett mellanrum mellan backen och skollan. Detta är till för lödningen.
  • Lödningen tillgår så att man med en järntrådsklämma klämmer fast backen vid skollan. Med en liten plåtbit strör man salmiak på lödstället och doppar sedan skollan med backen i smält bly, som fastnar i mellanrummet.

5. Korkskruven

  • Korkskruven smides först ut i form av en lång ten, som i ena änden har en utvidgning, ungefär kvadratisk, ”slaget”.
  • Därefter vrides tenen till en skruv i en särskild vridmaskin, som vevas för hand, varvid man låter tenen löpa i en urtagning i en större tång med plant grepp.
  • Sedan avbites korkskruven i spetsen som filas till.

6. Knivens hopfilning

  • Sedan knivens alla metalldelar äro färdigfilade och borrade, sker hopfilningen, d.v.s. alla delar sammanfogas till en kniv.
  • Kniven justeras och filas jämn, så att allt passar tillsammans och fungerar på rätt sätt.

7. Stämpling

  • Efter hopfilningen tar man åter isär kniven och stämplar alla delarna med s.k. ”körnslag” d.v.s. man punsar in ett och samma märke på alla delarna till en och samma kniv. Märket utgöres av olika kombinationer, punkter och streck, t.ex. T och L i olika lutningar.
  • Nu sker även stämplingen av firmamärket på största bladets slag.

8. Härdning och löpning

  • Nu ska bladet härdas. Man buntar ihop bladen omkring 20 stycken tillsammans, lägger buntarna på ett stycke järnplåt och värmer dem i träkol, varpå de doppas i vatten.
  • Buntarna tas isär, bladen lägges därefter i en järnpanna (en gammal kafferost) och skakas över elden tills de får rätt färg, bladen löpas.

9. Riktning av bladen

Efter härdning och löpning skall bladet riktas., eftersom det slagit sig under härdningen.

  • Riktningen sker mot en kubisk järnklump på arbetsbänken med en hammare (rikthammaren) som har stål inlagt i slagytorna. Järnklumpen kallas ”riktklumpen”, den var gjuten hos Munktell . Körnarna gjorde man själv.

10. Slipning och polering

Efter riktning var bladet klart att slipas, vilket i Eskilstuna skedde hos särskilda slipare.
Här poleras bladet också. Det stora sliphuset vid Kungsgatans mynning slipade åt alla
småföretagare i staden, av vilka det fanns ganska många.

11. Hopsättning

När bladen kom tillbaka från slipningen, kunde kniven definitivt sättas ihop men först poleras bladen. Poleringen skedde med hjälp av en polérskiva som kopplades till ett ofantligt trähjul med vev som var placerat vid en av verkstadens väggar. Nu poleras
med polerstålet fjädrarnas ryggar.

12. Pressning

Pressningen sker med riklig tillsats av olja, vilken efteråt måste avskiljas från de pressade bladen och fjädrarna. Detta sker i ett såll av plåt, vari lägges torr sågspån. De oljefuktiga bladen och fjädrarna skakas tills de äro fullständigt torra. Sågspånet får falla direkt ner på verkstadens golv.

13. Montering av skollor

  • Pärlemor- horn-, sköldpadds- eller imitationsskollor monteras och poleras.
    Pärlemorn etc. köptes av handlande i staden och fanns tillsågad i bitar, lagom stora för de olika knivtyperna.

14. Nitning

  • Nitningen skedde mot skruvstycket med en särskild nithammare. Detta moment fordrade stor skicklighet, framför allt i fråga om vissa smärre damknivar, där inga mellanskollor fanns, utan pärlemoren ensam höll samman kniven.
Tre pärlemorknivar från C. V. Österbergs knivsmedja.
Liten kniv från C. O. Ryd utan ytterskollor.