Frimåndag – spatsering

Lars Magnusson tar i boken Den bråkiga kulturen upp de så kallade frimåndagarna eller spatserandet i Eskilstunas hantverk under 1800-talets första hälft. Magnusson inleder med en utblick i vilken han konstaterar att frimåndagsinstitutionen var vitt spridd i Europas industriella hantverksmiljöer. I vissa miljöer firades måndagen som helgdag men i Eskilstuna var hantverkarna vana att ta ut en självpåtagen ledighet som kunde gälla måndagar eller andra veckodagar.

Före industrialiseringen fanns knappast någon strikt uppdelning mellan arbete och fritid. Ej heller fanns någon skarp gräns mellan kroppsarbete och intellektuellt arbete. Det förindustriella Eskilstuna hade under 1800-talets första hälft ännu mycket uttalade patriarkala drag. Mäster hade som husbonde rättigheter såväl som skyldigheter, lärlingar och gesäller införlivades många gånger i mästers hushåll. Det förekom att lärlingar och gesäller dömdes för att på egen hand ha prioriterat superi och dryckenskap före arbetet. Domstolsprotokollen visar dock att mäster mer var upprörd över de händelser som ägt rum i fyllan än själva bortavaron från arbetet. Magnusson konstaterar att när det gäller frimåndagar så rör det sig om en lång tradition som knappast skulle ha överlevt under så lång tid om inte mästarna i rätt stor utsträckning tolererat företeelsen. Mycket talar för att ”rättigheten” i större utsträckning gällde gesäller än lärlingar. Magnusson skriver att frimåndagar till viss del accepterades av mästarna; som ibland nog själva deltog i festandet.

En starkt bidragande faktor till frimåndagarnas kvarlevande var att arbetet i tidsmässig mening var ryckigt eller som Magnusson säger ”poröst”; klimat och säsong spelade stor roll. I Eskilstuna gick den beryktade supflaggan i topp när det blåste så mycket att härdarna fick lov att släckas på grund av brandfaran; då gnistor lätt kunde spridas med vinden. Vidare förutsatte den viktiga slipningen ett relativt gott vattenflöde i ån. Under torra somrar eller under vintern kunde arbetet avstanna. Men inte bara naturen spelade in. Ryckigheten kunde bero på arbetsbrist eller dess motsats. Ibland var det bråttom när en stor beställning skulle bli klar i tid. Efter en hård arbetsinsats var tid för återhämtning på sin plats. Arbetet hade överlag karaktär av beting, till detta kom andra pauser i arbetet i samband med fester och marknader som kunde pågå i flera dagar. Mästarna kanske inte gillade de långa avbrotten i produktionen men fick lov att finna sig i hur samhället fungerade i en tid som var fjärran från elektricitet och stämpelklockor. Magnusson har undersökt en bevarad arbetsjournal från början av 1830-talet vilken förts av rakknivsfabrikör Heljestrand. Åren 1831 och 1832 omfattas 17 gesäller och lärlingar av Heljestrands målmedvetna anteckningar. Den handskrivna journalens handstil vittnar om en fabrikör som föredrog ordning och reda. Ett skarpt markerat kors betyder att ledigheten är självpåtagen. Heljestrands anteckningar styrker att gesäller kunde ta ut mer ledighet än lärlingar. Frimåndagarna var å ena sidan  ett uttryck för hantverkarnas frihet och självhävdelse där mästarna fick finna sig i att gesäller och lärlingar då och då kunde ta en dag ledigt. Å andra sidan fick gesäller och lärlingar tåla sig när inget arbete fanns att få. Perioder av låg sysselsättning torde ha tärt hårt på förtjänsten.

Under 1800-talets andra hälft skulle industrialiseringen medföra genomgripande förändringar i Eskilstuna. Frimåndagarna skulle dock dröja sig kvar, knivfabrikör Carl Viktor Österberg (1861-1949) säger i en upptecknad intervju från 1940: ”I äldre tider bodde lärpojkar och gesäller hos mästarna där de hade maten. Vanligen bodde alla i verkstadskammaren. Detta var dock slut då Österberg började. Arbetarna kallades dock alltjämt för gesäller, vandrade icke men tog sig fridagar och gick och söp.”

⚔️