Rakknivar 1

Man verkar kunna köpa dem för en spottstyver. Innebär inte det att de faller utanför vad de flesta ser som ett av de mer grundläggande kriterierna för samlande: att objekten ska vara sparsamt förekommande samt besitta visst värde. Nej skenet kan bedra. För det första är rakknivar likt skrivmaskiner nåt som minner om forna dar då det är föremål som väldigt sällan används nu för tiden. Nytillverkningen har mer eller mindre upphört för över hundra år sedan. För det andra fanns det rakknivstillverkare som dagligen levererade vagnslass med rakknivar – men det fanns också smeder som jobbade i dagar för att få fram en enda högkvalitativ hantverksmässigt tillverkad rakkniv; då oftast med skaft i naturmaterial. Man kan lätt, p.g.a. av rakknivens enkla sammansättning av en klinga och ett skaft, luras att tro att raknivstillverkning var en enklare form av hantverk i jämförelse med tillverking av fickknivar. Så är dock inte fallet; tillverkningen av rakknivar ställde extremt stora krav på yrkeskunnande. Viktigast av allt var naturligtvis att välja rätt stål. Rakknivens skärpa bygger helt och hållet på att smeden kunde få fram och rätt avgöra stålets sammansättning och kvalité. Därefter ställdes mycket höga krav på erfarenhet och kunnande för att smida knivämnen till rakknivsblad, det gällde även att ha rätt känsla för stålet vid härdning och anlöpning. Slutligen krävde slipningen av klingan en slipare med rätta handlaget. Då rakkniven under 1800-talet kom att succesivt förflyttas från att ha varit barberarens verktyg till att allt mer bli var mans egendom förändrades även tillverkningen. En mördande prispress tvingade fram storskalig tillverkning. Med hela världen som marknad lyckades likväl några rakknivfabrikörer i Eskilstuna hävda sig enda fram tills rakhyvelns inträde under 1890-talet och årtiondena som följde skulle slå ut den ena efter den andra tillverkaren.

Nedan följer ett urval rakknivar i syfte att väcka intresse för detta förnämliga hantverk. Rakknivarna på bilderna kommer från olika epoker under de senaste tre seklerna, i huvudsak kronologisk ordning.

Rakkniv med skaft av trä.

Rakkniv med ålderdomlig stämpel.

Riktigt gamla rakknivar ur äldre samling. Den övre med krönt stämpel och skaft av sköldpadd. Den nedre med skaft av horn.

Gammal rakkniv med ålderdomliga nitar samt skaft av sköldpadd

Rakkniv med skaft av pressat läder; Erik Hammarbom.

Rakknivar med skaft av horn. Polerad tyngre klinga med tjock bak. Notera urgröpningen vid bladens spets; ämnad som fäste för pekfingertoppen. Såna knivar användes av barberare. Lars Gustaf Österberg (1803-1864).

Par av rakknivar stämplade av Hjalmar Ohlsson (1888-1958) känd knivfabrikör, brorson till fabrikör Emil Olsson. Skaft av ben.

Hjalmar Ohlsson (1888-1958).

Johan Engström verksam 1874-1915.

Johan Engström verksam 1874-1915. Förnicklad rörbak, polerad klinga, skaft av trä. Johan Engström son till en tjänsteflicka blev världsberömd för storskalig tillverkning av rakknivar och tunnknivar (Mr. Edward Zinn från New York lämnade vid ett tillfälle en order på tre tusen tunnknivar eller ”Swedish knives”).

Bild ur Heljestrands priskurant år 1906. Eskilstuna Museum.

Stålberg, skaft i celluloid.

Börjar man få ett antal rakknivar i sin samling kan man förfärdiga ett praktiskt etui efter denna förebild:

Åter till ”Bland rakknivar…”

ccc