Några utmärkande drag för samlande

Jag hade väl tidigare endast kastat en förströdd blick i skyltfönstret på loppisen som jag passerade varje dag på väg till jobbet – då vi en dag möttes. Det var en skönhet från 30-talet med gnistrande guldgravyr, en skrivmaskin av märket Mercedes. Den skulle till varje pris bli min. Det blev den. Jag som trodde att Mercedes bara gjorde bilar, vad allt hade jag inte missat i alla år. Vid närmare inspektion upptäckte jag att den hade ett serinummer instansat i chassit. Med detta lyckades jag med hjälp av hemsidan the typewriter database spåra tillverkningsår och antal modeller. Så kom det sig att jag, innan jag fastnade för Eskilstunaknivar, i flera år samlade på skrivmaskiner av märket Mercedes. Har väl egentligen fortfarande inte slutat leta efter dem. De var knepiga att få tag på. Hittade väl en – sisådär vart annat år, alltid till min söta frus stora fasa. Inte så att de var speciellt dyra men de var rätt svåra att placera i huset där vi bor. Någon kunde man förstås ha på kontoret, men de andra fick lov att vara hemma. Ibland undrade jag vad jag höll på med.
En av mina favoritförfattare, Fredrik Sjöberg, verkar ha frågat sig samma sak. Alla samlare borde läsa hans Flugfällan från 2004. Han har i essäsamlingen Varför håller man på publicerat en essä som inleds med en historia som sägs cirkulera bland samlare. Det var, enligt Sjöberg, en filatelist som var så inne i sitt samlande att hans förtjusande flickvän en vacker dag fick nog. Hon visade en mindre ljuvlig sida av sitt väsen genom att yttra de en aning uppfordrande orden: ”Eat your stamps or I`ll leave you!” Samlaren fann för säkrast att följa uppmaningen. Han åt upp sin frimärkssamling. Tur för honom att detta tilldrog sig på den tiden då frimärken fortfarande var gjorda av papper. Samlingen var stor så det tog sin lilla tid. Men han visste vad han ville, och hon. Han åt ett frimärke i sänder. Och sedan levde de lyckliga. I likhet med Fredrik Sjöberg har även jag läst Lasse Bergs ”Gryning över Kalahari”. En underbar bok där författaren beskriver hur en liten grupp homo sapiens lämnade Afrika för att sprida sig över hela jordklotet. Lasse Berg, som spenderat mycket tid hos Khoisan-folken i Södra Afrika, menar att uppfinnandet av väskan som möjliggjorde storskaligt samlande också gjorde oss till människor. Tänk om det är så att samlandet är något av det mest utmärkande draget i människans natur? Den så kallade moderna människan ser kanske Tradera, varuhuset eller loppmarknaden som en savann där en mängd nyttiga föremål kan upptäckas för att samlas i hemmets trygga vrå.

Fredrik Sjöberg påpekar vidare att nyttoaspekten som regel inte är det viktiga. Det som utgör drivkraften är den euforikänsla som sköljer genom kroppen efter ett lyckat fynd på Tradera eller loppisen. Lyckans biokemi har inte förändrats sedan vi lämnade savannen. I en föränderlig och osäker värld har samlaren i alla fall stenkoll på en fast punkt i tillvaron – sin samling. Att sedan systematisera och ordna med samlingen ger samlaren en chans att glömma allt annat för en stund, sig själv till exempel. Fredrik Sjöberg konstaterar att den brokiga skaran av samlare svårligen låter sig definieras och kategoriseras. Det enda de har gemensamt är glädjen att leta och hitta och drömma om tidernas fynd.
Låt mig nu innan vi återgår till knivarna avsluta dessa utsvävningar med ännu en citat, denna gång från författaren Siv Widerberg:
” Jag samlade frimärken. Pappa gav mig ett halvt kilo. Jag samlade inte frimärken mer.”

 

image