Så länge man kunde minnas hade fartygens väldiga master med böljande segel trotsat världshavens faror. Sjömanens bästa vän var en robust fickkniv. C. O. Ryds knivar var på samma gång robusta och knubbiga samtidigt som de var vackert och yttersta noggrant bearbetade. Vad passade då bättre för Ryds design än sjömanskniven detta viktiga redskap på segelskutorna. En kniv som måste hålla för oerhörda påfrestningar i alla väder.
Sjömansknivens split användes för att öppna och stänga de schacklar som ofta satt i änden på trossar. Bladet kunde rädda sjömannens liv om han råkat fastna i ett rep så kunde repet kapas med knivens kraftfulla blad. Vidare kunde bladet vara till nytta när hårt kött och hårt bröd skulle skäras i skivor. Mässingsöglan bidrog till att sjömanskniven kunde förses med en säkerhetslina, knuten till livremmen, så att ägaren inte skulle råka tappa kniven i blåst och regn.
I århundraden hade segelfartygen härskat ohotade över havens vidder. Under 1800-talets första decennier kom så sakteliga undergången smygande. Precis sådär lömskt i små steg så som vissa förändringar sker; till en början knappt märkbart sen i allt större steg. Vinden blåser ju inte hela tiden som man vill. 1807 startade passagerartrafiken på Hudsonfloden och just passagerartrafiken skulle visa sig bli de första transporterna som togs över av de nya ångfartygen. Passagerarna uppskattade att tidtabellen var förutsägbar.
På motsvarande sätt var last som kunde tas i stora kvantiteter utan krav på snabba seglatser fortfarande segelskutornas område. Exempel på sådan last var spannmålsfrakter från Australien till Europa. De svenska segelfartygens rutt mot Australien och åter tog ett helt år. För redarna gjorde det inget ty spannmålspriset gick oftast upp ju längre tid som förflöt från skörden. Vinden var ju gratis och till skillnad från fartygen som gick för maskin behövde inte seglarna styra in i hamnar för att fylla på stenkol. De stora segelfartygen med många master krävde stora besättningar som turades om med sysslorna i två vaktlag varför matförråden inför de långa månaderna till havs skulle räcka till åtskilliga portion. Fartygets skafferi rymde stora färskvattenförråd, tonvis med potatis, lök och mjöl samt hundratals kilo insaltat kött. Suezkanalens öppnande 1867 blev ytterligare en spik i kistan för segelskutorna, nu fick ångfartygen en stor fördel framför seglarna de behövde inte längre, som segelfartygen, gå runt Afrika.
Något decennium in på 1900-talet verkade synen av master för fulla segel på de stora haven snart kunna vara ett minne blott. Så kom första världskriget och gav segelfartygen en sista storhetstid under ytterligare några decennier. Tyska ubåtar skördade många liv och frakterna för kvarvarande flotta höjdes. Efter första världskriget led Europa av spannmålsbrist och vetetraden från Australien gav de svenska segelfartygen ännu några år på världshaven. Med ombord fanns Ryds sjömansknivar, alltid till hands för de sjömän som trotsade såväl storm som stiltje.
