12-taggar special

Länge levde jag i tron att Victorinox nutida Schweiziska armékniv saknade historiska förebilder – jag kunde inte ha haft mer fel. Den som samlat knivar i några år har sett de där fickknivarna med så mycket verktyg att det tar en lång stund att fälla ut alla grejer. Man får ta det varligt och vara rädd om både egna fingrar och om gamla fjädrar som hängt med i över hundra år. Nu var det långt ifrån alla knivsmeder som hade en 12-taggare i sortimentet. Det var säkert väldigt mycket arbete bakom 12-taggarna och som regel tror jag att tillverkningen av 12-taggare mer drevs av intresse och marknadsföring än av ekonomi i själva försäljningen av dessa knivar.
EKA
12-taggare från EKA med skaft i svart celluloid och kontrasterande mässingsnitar. EKA gjorde kniven under några år på 1940-talet. Inte särskilt många knivar av denna modell lämnade EKA; den var komplicerad att tillverka. Priset var relativt högt. En lantarbetare kunde för sin månadslön köpa tre såna knivar – sen var löningen förbrukad. Som allt från EKA är kniven byggd med stor ingenjörsskicklighet och omsorg in i minsta detalj. Den som fick en sån kniv i present kunde vara förvissade om att, givet att man inte tappade den, aldrig behöva köpa en ny.

Den yngsta kniven bland dessa 12-taggare. Skaft i celluloid. Tolv verktyg.

Hedengran & Son
Hedengran & Son tillverkade instrumentknifvar i fyra olika modeller: 60, 61, 62, 63, där nr 60 var den modell som hade flest verktyg. I en priskurant från år 1900 kan läsa att nr 60 innehåller 12 instrument: 3 blad, skrufmejsel, såg, huggpipa, sax, borr, nagelfil, korkskruf, gradnypa och tandpetare.

Skaft i elfenben, 12 verktyg varav två instuckna i skaftet.

Lars August Norenjus
Det fanns en knivsmed som förfärdigade riktigt stora knivar; så stora att de mer var ämnade för en verktygslåda än för byxfickan. Det var Lars August Norenjus, 1821-1883, som under 1850-talet drev egen tillverkning specialicerad på verkligt stora instrumentknivar med upp till 14 olika verktyg; knivar med en outfälld längd av 135 – 150 mm och med en vikt på ca.370 upp till över 400 gram. Norenjus, som gått i lära hos L. G. Österberg, arbetade helt ensam med sina stora instrumentknivar. Sannolikt var det svårt att få ekonomi i tillverkningen av så stora knivar där Norenjus också som ensam tillverkare nog inte kunde räkna med att ta delar från underentreprenörer. Tillverkningen drevs i liten skala för att helt upphöra när Norenjus år 1859 flyttade från Eskilstuna.

Benskaft. Åtta verktyg, inräknat mejseln längst ut på ena backen – driven i ett stycke – vilket arbete.

Carl Otto Ryd
Mycket skulle kunna skrivas om C. O. Ryd denne lekfulle mästardesigner bland E-tunas knivfabrikörer. När Ryd gör en 12-taggare lämnas inget åt slumpen. Kniven, som har 12 ( tandpetare o gradnypa instuckna i ena backen) verktyg, har ett midjeförsett skaft i elfenben. Knivsmederna i Solingen försåg ofta sina alster med ett midjeband i stål – deras kollegor i Eskilstuna gjorde nästan aldrig så. C. O. Ryd måste ha satt dit midjan för att förhöja intrycket av en bastant kniv. Just denna kniv har efter åtskilliga år i Amerika hittat vägen hem till Sverige. Sannolikt bör det ha gjorts några fler likadana knivar i Ryds knivsmedja men av dem har jag hitintills aldrig sett ett spår.

Midjeförsett elfenbenskaft. 12 verktyg varav två i skaftet.

Carl Viktor Österberg
C. V. Österberg (1861-1949)knivsmed/knivfabrikör av tredje generationen. För att skilja C.V. Österberg från fadern med samma namn talar man om C.V. Österberg Senior och C.V. Österberg Junior. Stämplarna, som båda är vackert bågformade, skiljer sig åt på så vis att Senior har en stjälk med en bladrosett i centrum av sin stämpel. I litteraturen framhålls ofta C. V. Österberg som den som satte en standard som andra gjorde sitt bästa för att leva upp till. Har man hållt några av hans knivar i handen förstår man varför.

Tio verktyg – varav fyra instuckna i det tjocka skaftet av pärlemor.

Lars Gustaf Österberg
Lars Gustaf Österberg (1803-1864) sparade ingen möda när han gjorde denna kniv. Sannolikt bör han har gjort fler exemplar; men knivar som glömms kvar stallfönster blir fort fördärvade av fukt och amoniak. Denna kniv är hur som helst den enda hästskötarkniv som jag sett med Österbergs stämpel på bladen. Men man kan ju alltid hoppas att någon mer sån kniv dyker upp endera året. Sjutton verktyg hade den som ny, några av knivbladen och bladet till bensågen har blivit skadade – men det mesta av kniven är allt jämt, efter ca 170 år, i presentabelt skick. Hovkratsen sitter perfekt inpassad och lossas med ett klick; L. G. Österberg visar att gammal är äldst. Så fort historiska händelser förs på tal har många för vana att framhålla vår egen tids överlägsenhet i alla avseenden. När det gäller tillverkning av knivar skulle jag dock vilja påstå att de gamla mästarna som regel står oöverträffade.

Skaft i elfenben. 17 verktyg hade den som ny på 1850-talet.

⚔️