Eskilstuna hade flera fabrikörer som försåg en ständigt växande marknad med rakknivar. Bland de mer namnkunniga kan nämnas: E. A. Berg, C. W. Dahlgren, Johan Engström, C. V. Heljestrand, Edvin Neiström, F. W. Söderén, Klas Törnblom. Materialet i rakknivsskaft är i huvudsak trä (på de äldre), horn, ben, elfenben, pärlemor samt naturligtvis väldigt ofta celluloid. Celluloid var inte bara ett material som tål vatten, det var vidare ett material som gick att variera i oräkneliga varianter och färger, vidare gjordes många goda imitationer av elfenben i just celluloid. Rakknivarnas klinga är ett kapitel för sig; oerhört mycket hantverk ligger bakom stål, formgivning och slipning. Med tiden trängdes de ”platta” bladen undan till fördel för de konkava bladen, full hollow, vilka lättare kunde nå maximal skärpa. Formen för klingorna kan översiktligt delas in i 6 typer, räknat från ovan:
- Frisörkniv
- Franskt blad
- Spanskt blad
- Runt avslut
- Vass vinkel
- Blad fäst i rörbak
Rakknivars bladbredd
De olika måtten för rakknivens bladbredd kan till en början upplevas smått förvirrande för en nutida svensk samlare. När det begav sig angavs bladbredden i 1/8-dels tum. Man skilde på verktum (24,7 mm) som användes av svenska bysnickare och Engelsk tum/inch (25,4 mm) som var brädgårdens mått. (Enligt decimalsystemet: decimaltum, även kallad nytum var 1 decimaltum = 29,69 mm.)
- 3/8 tum för lite extra finlir runt näsan och mellan ögonbrynen.
- 5/8 tum är vanligast och används vid allroundrakning
- 6/8 tum kunde användas vid kraftigare skäggväxt och knivens tyngd gjorde att den kunder glida utan ansträngning. Rakknivar på 6/8 tum (19 mm) är tämligen sparsamt förekommande.
Rakknivars slipning
Till en början var klingorna plant slipade likt yxform. Genom hantverkets utveckling blev konkav slipning (hollow ground) den dominerande formen.
Nedan lite blandade rakknivar från olika länder
Mer om svenska tillverkare på denna länk (tyskspråkig)
